Lögn 13 Man måste vara god för att komma till himlen

Detta är ännu en av de nästan helt självklara ”sanningar” som predikas i kyrkorna. Men Jesus säger rakt emot: ingen är god. Att komma med den inställning som den rike ynglingen har – vad gott ska jag göra? – är att missuppfatta hela frälsningen. Att bli frälst är att känna Gud såsom det var hela tiden med oss. Endast Gud är god och det finns ingen enda människa som är god.

Jesus säger sanningen direkt till den rike unge mannen i Lukas 17. Varför kallar du mig god? Det är den viktigaste frågan. För vem är Jesus god? Sanningen är att vi inte har någon sådan agent som är god eller ond. Endast Gud är god, ja det är godheten i sig. Den är alldeles intill oss, långt innan vi hunnit till frågeställningen: vad ska jag göra för goda handlingar för att komma till himlen?

Ordet för frälsning i Nya Testamentet kan tolkas som ”säker” och detta är viktigt för godheten. Vi kan aldrig vara säkra på vår egen godhet. Men vi kan alltid vara helt säkra på Guds obegränsade godhet. Frälsning är denna säkerhet. Därför ska vi inte kalla någon god, det vill säga: inte har föreställningar om vissa goda och vissa onda handlingar eller personer. Det finns ingenting sådant i verkligheten. Här där vi är just nu pågår Guds nåd, som är infinit godhet från början till slutet. Vi är här nu. Det är allt vi behöver ”göra”.

Vi får liv i överflöd genom nåden. Vad betyder det? Att varje stund är gudomlig godhet genom att den är som den är, att den sker just nu när den sker. Många är oroliga för ett så gott budskap, en sådan betoning på överflödande nåd. Man tänker sig att folk börjar synda om de mår så bra. Man visar historiska exempel på karismatiska överdrifter. Men detta är återigen föreställnngar om godhet som Jesus avvisar. Ingen är god. Endast det som är Gud här i gåvan av existens, är aktuellt utan föreställningar.

Lögn 12 Det är skillnad på heligt och inte heligt

Det är kanske den värsta lögnen vi hör i kyrkan. Vi har hört den länge. Så många människor har lärt sig det och lämnat kyrkan så småningom – hur kan man tävla med en helig institution? Hur kan man tävla med heliga människor (som de dessutom låtsas)? Och även om man fortsätter tro och gå till kyrkan, håller man nu isär sakerna. Måndag morgon är icke-helig tid den varar till söndag förmiddag igen. Miljoner barn har sett mamma och pappa bli ”heliga” på söndag förmiddag och kanske någon veckodagskväll. Övrig tid inte helig och då är de som vanligt.

Den verklighet i vilken vi alltid lever är redan helig genom Gud. Den är i alla stycken gudifierad och efter Jesu död för oss är även vår egen varelse en helt ny, en helig och ljusfylld form av existens. Det finns ingen särskild helig tid, någon särskild institution, några särskilda heliga bruk. Jesus är sin kyrka och vi är denna kyrka i den nya varelse vi alltid är. Det är bara att iaktta – just här och just nu pågår ett ständig nytt varande. Oavsett innehålll i vad vi ser eller hör, pågår ett seende hela tiden, ett hörande hela tiden. Detta är ständigt nytt, ständigt heligt – en levande kärleksprocess som är Gud.

Den smärta som förr eller senare uppstår genom denna uppdelning, denna dualism, är inte alls nödvändig. Det gör ont att det heliga är något annat än mitt liv i synden. Denna uppdelning är smärtsam. Den blir värre av att fördjupa dualismen. Ur Guds synpunkt är vi redan hos Honom, all synd är som om den aldrig funnits. Helighet är det normala och när vi ser oss omkring märker vi att sjäva seendet, själva hörandet, själva kroppskänslan, alltihop är fullkomligt rena och heliga processer. Helighet är det som sker och vi kan inte undvika det.

Jag hörde en gång en präst förklara att nådemedlen finns endast i kyrkan där de kan  erhållas och då går de in i människans hjärta och skapar där en ”småkyrka”. Den sortens regelering av det heliga leder förr eller senare till en dualism som gör kyrkan meningslös för många. En kristen måste vara på sin vakt emot det som förminskar. Jesus har redan dött för oss, vi behöver inte längta efter att Han ska dö för oss. Den som har gift sig med den människa hon älskar börjar inte längta efter att förhållandet ska leda fram till vigsel ännu en gång.

Det är ett sorts upprepat syndafall att skilja det heliga från det oheliga, kyrkan från verkligheten själv, söndagen från vardagarna. Bilden av syndaren som måste skynda – på söndag – till kyrkan för att ”gripa” om Hans rättfärdighet för att rena sig från veckans synder, är en sådan ond förminskning som är vanlig i kyrkan. Flera gånger om året hör vi från predikstolen liknande påståenden. Nya Testamentet handlar om uppståndelsen och den nya människa vi redan är i Hans ljus, hans ocean av medkänsla.

Idéhistoriskt kan vi förstå katolska teologer som på 1600-talet varnade för att se gudomliga makter i alla naturfenomen. Den antika tron på en anima munde, en själ som genomträngde alla materia, började spridas och fick plats i protestantismen. I den svenska psalmboken, särskilt i Wallins psalmer, finner vi mycket gammal anima mundi, ibland en ren gnosticism. Vi kan förstå att katolska kyrkan ville skilja skaparen från sitt verk och låta verket vara en evolutionär och kausal mekanism som vi lämnar vid döden för den andliga verkligheten.

Men det heliga är alltid just här, inte någon annanstans. Det är så här Gud ger oss helighet, inte på något annat sätt, inte genom vissa speciella innehåll av upplevelser eller föreställningar. När du vaknade i morses började seende och hörande – det fanns inget ”jag” som startade det hela. Guds gåva är här hela tiden.

Lögn 11 Gud blir besviken på dig

Många konstruerar sin tro så att den Andre bedömer oss och våra tankar, våra handlingar och känslor. Gud ser oss. Han blir besviken på oss ibland, glad över oss ibland. Det gäller att tänka, handla och känna så att Han blir glad över sitt troende barn. Då lever vi rätt, allt efter förmåga. Vi kan alltid se till helgonen som lyckats.

Men denna syn är inte alls vad Nya Testamentet handlar om. Vi är alltid alldeles fria att se på Gud, vara vända i Hans riktning utan att någonsin bli bedömd av Honom. Det finns ingen minussida. Gud är Den som älskar och vi är alltid fria att se detta, höra detta, tänka detta, känna detta, vara i detta enkla rum av obegränsad medkänsla. Detta påverkar kanske vårt beteende. Vem vet? Men huvudsaken är inte denna påverkan utan själva akten – se Guds kärlek.

Att inte veta om vårt beteende blir bättre är nästan en förutsättning för mitt intresse för Den som älskar mig hela tiden. Hur viktigt är det inte att kärleken är Hans och inte något vi skapar med vilja och föreställning. Allt skapat genom vilja och föreställning, som Schopenhauer skrev, är ”die Welt”. Och det innebär att vi bedömer oss själva. Vi har föreställningar om skuld. Vi har föreställningar om en besviken Gud.

Det är denna föreställningsvärld Jesus befriat oss från. Redan fria kan vi välja att se åt Hans håll, vilket alltid är som att börja dagen på nytt. Varje natt kan vi vänta på Jesu återkomst, varje gryning kan vi glädjas åt att vi kommer närmare Honom. Varje andetag är en rosenkrans.

Lögn 10 Alla människor har en relation till Gud

 

Här har vi något obibliskt som skapar en dualism. Gud är ”ovan där” eller ”därborta” och du ska ha en relation till Honom. Hur har du det med din relation till Gud egentligen? är en fråga som alltid ställs av församlingsmedlemmar. Genom att ha koll på sin relation kan man se hur riktigt man lever. Allt detta skapar en idol av Gud.

Vi har ingen sådan relation. Alla relationer skapar två-het, motsats, dualism. Vi mår inte bra längre än väldigt korta stunder, av att ”ha en relation” till Gud på det sättet. Hur många minuter av vårt dygn har vi en ”bra” relation? Nästan ingen. I början av en svärmiskt period med gudstron inbillar vi oss, som i en lycklig dröm, att allt står bra till mellan dig och Gud. Längre fram slocknar den första glöden och vi känner hur Gud avlägsnar sig – och skulden är min ! Ack !

Detta är en myt som inte har med Bibeln eller Gud att göra. Vi är redan i Gud, varje partikel är direkt driven av Gud, alla galaxer rör sig genom Gud. Det omedelbara just här har ingen relation till något ”annat”. Det är så här verkligheten är. Den är i Gud och enklare kan det inte vara. Eukaristin – enhetens sakrament – ser ut just så här. Verklighet, nödvändighet, frihet i det som är Guds eget vara.

Så nästa gång du sitter i kyrkan kan du le åt ”skillnads-talet” och njuta Guds närvaro såsom den första, enkla och enhetliga gåvan till allt som lever, allt som levt och allt som kommer att leva i evighet. Låt det stora i Guds vila vara denna helhet, denna tacksamhet, denna direkta verklighet. Försök inte skapa en relation till Gud. Det blir som att mästra Gud till en plats som du bestämmer. Gud är redan fallet. Ta emot.

Lögn 9 Gud förändrar/förbättrar den troende

 

Det sägs inte alltid rakt ut men på ett indirekt sätt: du behöver Gud för att åstadkomma en förändring i ditt liv. Gud hjälp mig att förändra det som kan förändras i mitt liv ! Och sen kan gärna Gud få lägga till lite extra gott i den förändringen.

Men detta är inte kristendom, det är ett program för en efterlängtade förändringar i sitt liv, ungefär som bra politik är en förändring i samhället till det bättre för en viss grupp människor.

C.S. Lewis fick mig att tro på denna lögn genom att framställa följande scenario: du bjuder inte en hantverkare för att laga trösklarna i huset ditt. Men snart märker du att han håller på att riva väggar och sätta upp nya istället, han byter fönster och ger sig på murstocken. Du är alldeles chockerad – men efter en tid förstår att det är en förändring som du verkligen längtat efter. Jag gick på det för Lewis är en skicklig pedagog.

Felet är att Jesus inte står bakom denna syn. Genom sin död och sitt blod har han låtit oss dö. Att dö betyder just det – att dö. Inte att förbättras. Det vore som att måla liket med läppstift, sätta upp det i kistan och börja prata med det. Det är absurt. Paulus vet att han dog med Kristus för att en ny skapelse skulle leva, istället för den gamla, inte som en re-modelling av den gamla.

Kristendomen som en re-modelling är utbredd. Den är ofta subtil. Alla förböner vi ber, alla böneböcker som riktar sig till beteenden i vår omgivning och hos oss själva, all psykologisk KBT-inriktad verksamhet bakom dessa böner till Gud – vad är det annat än att måla ett lik? Det nya livet i Kristus är inte en förbättring, det är något annat, en underbar gåva, en uppståndelse.

 

 

 

 

Lögn 8 Allt hänger på att människan lyder Gud

Trots all modern poesi och populärpsykologi vi hör från predikanter idag, finns den gamla lagiska tesen ofta kvar – att människan måste lyda Gud. Att ingenting händer i oss förrän vi lyder buden och lyder det underförstådda budet att tro och gå till kyrkan, ta del av sakrament och gemenskap. Eller att i det tysta verkligen lyda Gud i sina tankar och känslor, åtminstone försöka.

Men det är fel, för Bibeln handlar om Jesu lydnad. Det är genom Jesus Kristus i hans lydnad för Faderns vilja, som vi blir nya skapelser. Vikan visserligen ha en parallell verksamhet som vi kallar ”vår lydnad och trohet” och som förr ofta kallades församlingstukt. Men denna lydnad har ingenting med förnyelsen i det Nya Förbundet att göra. Den beror helt av Jesu lydnad på korset.

Visst är församlingstukten nyttig för människors samlevnad. Det är bra att en lydnad för respekt och god vilja interioriseras. Vi lider ofta av att vissa människor inte lyckas genomföra denna inre tukt och det kostar både pengar och energi för att komma till rätta med dessa otillräckliga och kränkande handlingar.

Men frälsningen ligger i något helt annat. Den ligger i varats frihet då vi låter Jesus vara vägen. Hans lydnad är något vi får gratis. Vi lyder inte, men Han gör det. Han för-låter, alltså låter oss före, låter oss vara fria. Hans vara är vår frihet.

Lögn 7 Människan tänker onda tankar

I kyrkan hör vi ofta att vi behöver Jesus och Gud för att komma undan de negativa tankar vi har. Särskilt i luthersk tradition identifierar vi synd med ”jag syndare” och vi undviker Bibelns insisterade på att synden är en självständig kraft. Vi undviker att Jesus redan renat och utplånat all synd.

Det innebär en människosyn som inte är biblisk, i synnerhet inte kristen. Enligt evangeliet finns det en makt, dödens makt, som både ger oss onda tankar och sedan omedelbart anklagar oss för att ha tänkt dessa tankar. Så fungerar den onda kraften. Den ger oss ett dubbelslag – först initerar den en sjuk tanke, sedan avslöjar den oss som skapare av denna. Alltså dubbel ondska: att ha den onda tanken och sedan också vara ansvarig för att den finns där.

Denna uppfattning är inte den Jesus har. Gud har en helt annan syn på oss människor. Som Paulus säger i Romarbrevet: det är inte jag som gör det onda, det är synden. Döden ägs av denna onda makt, sjukdom och lidande också. Alla bisarra tankar vi har är producerade av denna makt. Alla självanklagelser vi har är produkter av samma onda kraft, syndens egen kraft.

Synden tänker negativa tankar men Jesus har redan befriat oss från den onda makten, befriat oss från döden, befriat oss från lidandet. Därför är det en ytterligare plåga när präster och predikanter framställer en lära om självförbättring – använd Kristus för att förbättra dina tankar! Och när detta inte fungerar i längden slår vi huvudet blodigt, såsom Martin Luther gjorde, för att det inte slutar tänka sjuka tankar.

I Guds ögon är vi rena, vi är heliga och helt igenom goda. Det är så Han tänker på oss. Jesus har redan dött för denna vår renhet, denna vår salighet. Vi har, som Henrik Schartau skrev, blivit utkorade för det att Guds Son är en frälsare, men Gud Son har inte blivit en frälsare för att vi är utkorade. ”Ty Guds Son är en Frälsare till följd av Guds allmänna kärlek till alla människor, Joh. 3:16 och inte till följd av någon Guds enskilda kärlek till några vissa;”

Lögn 6 Himmelriket kommer sedan, kanske

I de flesta kyrkor hör vi en falsk ödmjukhet, en som säger att vi är inte värdiga ett himmelrike bara genom att Jesus dött för oss, givit sitt blod för oss och renat all synd. Istället finns en rad villkor, en lista på saker som ska göras, kriterier som ska uppfyllas.

Denna falska ödmjukhet tar inte inkarnationen på allvar. Att fysiskt blod inleder det Nya Förbundet och att vi redan nu i dessa våra kroppar befrias och frälses, är helt enkelt för bra för att vara sant. Istället skapar man ett skydd, en religiös barrikad, en distans till evangeliet om räddningen som Jesus förverkligat åt oss.

Lögnen vi ofta hör i kyrkan konstrueras så att man låter Kristi lidande endast befria Jesus själv på korset, inte någon annan. Visserligen ges ett löfte att andra – kanske jag? – ska få komma efter till härligheten, men bara ett löfte med en rad villkor. Detta är att inte ta inkarnationen på allvar, inte ta evangeliet på allvar. Det är att återinföra ett slaveri, att göra religion till åter-bindning, inte den frihet och det liv som Jesus kommer med och har genomfört för vår skull.

När Hebreerbrevet säger att både den som helgar och de som helgas kommer ur ett enda, alltså är ett enda sammanhang (2:11) försöker många präster undvika detta och låta det enda vara en historisk person, Abraham. Och så låter man texten bara handla om israeliter. Vi kan undra varför detta undvikande, detta ljugande, behövs. Kulturellt betingad uppfattning om människan?Behov av självförnedring? Det verkar vara otänkbart att Jesus genom sitt lidande och det Nya Förbundet har helgat oss. Ändå är just det sanningen. Det är detta som är kristendom.

Lögn 5 Inför Gud är vi alla syndare

Vi hör så ofta att vi betraktar det som en självklarhet att vi är syndare – det är ju därför vi går till kyrkan. Liturgin börjar nästan alltid, efter hälsningsorden, med en syndabekännelse som ska förbereda mottagandet – igen och igen – av nåden vi behöver.

Men det är en lögn enligt Bibeln. Genom det Jesus Kristus gjort för oss är allting annorlunda. Vi är upptagna i ljus och fri och alla – alltså samtliga – våra synder är utplånade. I Jesu blod är vi helt rentvättade från samtliga synder och står rena inför Honom för att kunna ta emot himmelriket.

För många år sen kom en bok på engelska som hette ”Only for sinners”. Det var en rörelse som ibland kallas Oxfordrörelsen, ibland Moral Rearmament och som byggde på Frank Buchman’s mission. Den rörelsen förstärkte denna felaktighet i tänkandet. Jesus har gjort oss nya och när vi vill stanna kvar i att vara eländiga syndare, eller definifera oss som ständigt behövande, ständigt en tillvaro i brist på nåd, så kommer vi aldrig fram till den glädje Jesus vill ge oss, smorningen i den glädjens olja som Hebréerbrevet talar om (1:9). Istället bäddar vi för ett liv där vi ständigt måste ”fylla på” nåd och förlåtelse och den som gör det allra mest och bäst vinner loppet. Vi har avfallit från den kristna glädjen.

Fråga istället: vad är Guds uppfattning om mig? Den är att du lyser i frälsningens ljus, att du är nästan som en gud, att du är helig och hel, att du triumferar i Kristi glädje, att du är Guds rena och oskyldiga barn oavsett omständighet och villkor i livet. Det är Guds uppfattning. Du kan sätta din syndaruppfattning bredvid Guds – men varför det? Vad vinner vi på detta ältande av våra behov och våra brister? Det blir ungefär som den sekulära romantiska idén om ”själens obotliga ensamhet” som så många kulturella ateister tröstar sig med.

Lögn 4 Det är vad du gör som kristen som är avgörande

Hur många gånger har vi inte hört i kyrkan att ditt beteende är det väsentliga. Hur kärleksfull du är mot dina nära och kära, hur medkännande du är med främlingar och utsatta människor i samhället, hur förlåtande du är mot de som krånglar till livet för dig. Ditt beteende, dina handlingar, vad du gör.

Men allt detta är fel. Kristendomen är inte ett program för att bli bättre människa. Många håller med om detta men tror ändå på att beteendet visar vem som är sann kristen eller inte. Under ytan tror många på det som sägs i kyrkan om andlig förmåga att vara riktigt from, riktigt hjärtegod, riktigt andlig, riktig kristen. Eller att du förmår att göra vad kyrkan kräver, det som man tror att Gud kräver – lydnad, böner, pilgrimsfärder, bibelläsning. Kristendomen är inte ett program för att göra det vi tror är Guds vilja.

Kristendomen handlar om något annat: vad Jesus Kristus har gjort för oss. Det är när vi tror på det han gjort som vi blir kristna, inte när vi beter oss fromt eller godhjärtat. Vad tror vi på? Vilka tankar låter vi fylla vårt huvud under en vanlig dag? Vad tänker vi om Jesus? Detta är vad det handlar om. Jesus säger: tro på mig ! När du tror på honom är du kristen och det är vad Jesus gör som är det viktiga, inte vad du gör.