Det är kanske den värsta lögnen vi hör i kyrkan. Vi har hört den länge. Så många människor har lärt sig det och lämnat kyrkan så småningom – hur kan man tävla med en helig institution? Hur kan man tävla med heliga människor (som de dessutom låtsas)? Och även om man fortsätter tro och gå till kyrkan, håller man nu isär sakerna. Måndag morgon är icke-helig tid den varar till söndag förmiddag igen. Miljoner barn har sett mamma och pappa bli ”heliga” på söndag förmiddag och kanske någon veckodagskväll. Övrig tid inte helig och då är de som vanligt.
Den verklighet i vilken vi alltid lever är redan helig genom Gud. Den är i alla stycken gudifierad och efter Jesu död för oss är även vår egen varelse en helt ny, en helig och ljusfylld form av existens. Det finns ingen särskild helig tid, någon särskild institution, några särskilda heliga bruk. Jesus är sin kyrka och vi är denna kyrka i den nya varelse vi alltid är. Det är bara att iaktta – just här och just nu pågår ett ständig nytt varande. Oavsett innehålll i vad vi ser eller hör, pågår ett seende hela tiden, ett hörande hela tiden. Detta är ständigt nytt, ständigt heligt – en levande kärleksprocess som är Gud.
Den smärta som förr eller senare uppstår genom denna uppdelning, denna dualism, är inte alls nödvändig. Det gör ont att det heliga är något annat än mitt liv i synden. Denna uppdelning är smärtsam. Den blir värre av att fördjupa dualismen. Ur Guds synpunkt är vi redan hos Honom, all synd är som om den aldrig funnits. Helighet är det normala och när vi ser oss omkring märker vi att sjäva seendet, själva hörandet, själva kroppskänslan, alltihop är fullkomligt rena och heliga processer. Helighet är det som sker och vi kan inte undvika det.
Jag hörde en gång en präst förklara att nådemedlen finns endast i kyrkan där de kan erhållas och då går de in i människans hjärta och skapar där en ”småkyrka”. Den sortens regelering av det heliga leder förr eller senare till en dualism som gör kyrkan meningslös för många. En kristen måste vara på sin vakt emot det som förminskar. Jesus har redan dött för oss, vi behöver inte längta efter att Han ska dö för oss. Den som har gift sig med den människa hon älskar börjar inte längta efter att förhållandet ska leda fram till vigsel ännu en gång.
Det är ett sorts upprepat syndafall att skilja det heliga från det oheliga, kyrkan från verkligheten själv, söndagen från vardagarna. Bilden av syndaren som måste skynda – på söndag – till kyrkan för att ”gripa” om Hans rättfärdighet för att rena sig från veckans synder, är en sådan ond förminskning som är vanlig i kyrkan. Flera gånger om året hör vi från predikstolen liknande påståenden. Nya Testamentet handlar om uppståndelsen och den nya människa vi redan är i Hans ljus, hans ocean av medkänsla.
Idéhistoriskt kan vi förstå katolska teologer som på 1600-talet varnade för att se gudomliga makter i alla naturfenomen. Den antika tron på en anima munde, en själ som genomträngde alla materia, började spridas och fick plats i protestantismen. I den svenska psalmboken, särskilt i Wallins psalmer, finner vi mycket gammal anima mundi, ibland en ren gnosticism. Vi kan förstå att katolska kyrkan ville skilja skaparen från sitt verk och låta verket vara en evolutionär och kausal mekanism som vi lämnar vid döden för den andliga verkligheten.
Men det heliga är alltid just här, inte någon annanstans. Det är så här Gud ger oss helighet, inte på något annat sätt, inte genom vissa speciella innehåll av upplevelser eller föreställningar. När du vaknade i morses började seende och hörande – det fanns inget ”jag” som startade det hela. Guds gåva är här hela tiden.